Elisabeth Ludwig


KOREOGRAF

Elisabeth är dansare och skådespelare som just nu studerar Masterprogrammet i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Hon är koreograf till Musikalen om Frigga och inspireras av den frigörelse som kvinnor genomgick under rösträttsrörelsen – inte bara politiskt utan också fysiskt.


Elisabeth Ludwig. Foto: Josefine Rapp

"Dansen ska förstärka berättelsen"

Text: Jonathan Borg - 25 mars, 2021

Vad betyder dans för dig?

För mig är dansen ett kreativt frirum där jag kan uttrycka mig genom kroppen, vilket känns frigörande. Jag har hållit på med rytmisk gymnastik och dansat sedan jag var 18 år.

Jag vill att dansen ska förstärka berättelsen genom visuella och känslomässiga uttryck. Musiken är ledande och det är musiken som ger mig rörelserna. Jag tycker det är svårt att prata om dans eftersom det är ett utforskande av rörelser i ständig förändring, och det är svårt att sätta ord på det. Man måste göra det för att förstå det.

 


Hur jobbar du som koreograf till musikalen?

Än så länge har vi inte haft några dansrepetitioner, utan tankarna är mest i mitt huvud. När jag jobbat med musikaler innan tänker jag både på innehållet i texten/manuset men också vad som händer på scenen rent fysiskt. Det är viktigt att ta med det intuitiva i dansen om man får en impuls, till exempel: ”Jag har lust att röra mig på det här sättet till den här låten”. På det sättet blir det inte bara så intellektuellt, men mitt arbetssätt är en blandning av det som händer i texten och spontana impulser jag får.

 


Varifrån hämtar du inspiration när du koreograferar?

Oftast från musiken, för det blir så omedelbart att knyta rytm och melodi till rörelser. Men jag blir också inspirerad av filmer, bilder, foton, känslor och stämningar etc. I just Musikalen om Frigga inspireras jag av kostymen och vad kläderna gör med skådespelarnas rörelser. Det är ju någonting speciellt med historiska kvinnokläder som gjort kropparna väldigt fysiskt begränsade, bland annat genom korsetter och stora hattar. Det är intressant att utforska och leka med det. När vi tänker kvinnlig frigörelse är det oftast ur ett politiskt perspektiv, men likväl har ju kvinnor också gjort en fysisk frigörelse och kommit ut ur sina begränsade, tajta kläder. Det har ju också alltid funnits ett visst sätt som kvinnor förväntats röra sig på, med väldigt små rörelser och att inte vara i vägen. Det här vill jag leka med, att visa vad som händer när man går utanför de här reglerna och normerna för kvinnor att röra sig på.

 


Dans som konstform, hur såg den ut vid sekelskiftet? Vad var populärt?

Jag är ingen danshistoriker, men det jag lärt mig är att sekelskiftet var en tid då ett antal dansare gjorde uppror mot den klassiska balettens stränga regler för hur man fick röra sig. Ens rörelseutrymme i klassisk balett är ganska satt och bestämt och runt år 1900 kom den moderna dansen med bland andra Isadora Duncan som pionjär. Hon dansade klassisk balett men ville göra mer fria rörelser och finna den ”naturliga rörelsen”. Väldigt många av de tidiga moderna dansarna var kvinnor. Expressionismen kom också vid den tiden, där uttryck skulle gå före form.



Vad tycker du är mest intressant med dans från den tiden?

Om man går några år framåt i tiden, till 1920- och 30-talen så kom ju väldigt mycket cabaret och charleston som jag tycker om. Det finns en livsglädje i de danserna som hör ihop med ”det glada 20-talet”, mellan de båda världskrigen. Det var eskapistiskt, optimistiskt och det kändes som livet var fullt av möjligheter.

Hur är det att leda en grupp med många dansare på scenen?

Det är kul att jobba med många skådespelare/dansare. Jag är glad över att det finns en ensemblekänsla, ett kollektiv, men samtidigt är det viktigt att få med sig att alla är individer och att man tar vara på de olika karaktärerna. När jag tänker på dans och stora ensemblenummer så är det lättaste att alla gör likadana rörelser. Men allt behöver inte vara symmetriskt. Alla måste få hitta sitt sätt att göra rörelserna på. Det känns spännande och läskigt att ha hand om stora grupper. Jag känner mig van med det, men det är annorlunda att jobba med en stor musikal.



Vad är din relation till den kvinnliga rösträttsrörelsen?

Jag har inte en jättestark relation till den svenska rösträttsrörelsen eftersom jag är uppvuxen i Tyskland och har bott mest i Norge. Jag har egentligen lärt mig mest om den svenska rösträttsrörelsen genom att vara med i Musikalen om Frigga. Jag har en känsla av att det finns en större medvetenhet kring rösträttsrörelsen i Sverige. Den betyder mer här, jämfört med Tyskland där jag inte upplever att man pratar så mycket om det. Kvinnor kunde rösta för första gången 1919 i Tyskland, men sedan blev det ju en demokratisk backlash under Hitler.

 


Vad ska bli roligast i rollen som koreograf?

Jag är spänd på hur det kommer ta form. Jag kommer in i processen först till sommaren och ska börja jobba med skådespelarna. Jag tycker det är kul att samarbeta med andra, inte bara dansare, utan att det här är en stor ensemble med en massa olika människor. Det är spännande att se hur Tina (regissören) jobbar. Det är någonting med helheten som är väldigt kul.