1. Prolog

Göteborgs utveckling saknar motsvarighet i relation till andra svenska städer. Staden kännetecknas av militär närvaro, expansion och handel.

Bertil Andersson med flera (1996) har skrivit ett antal böcker som berättar om Göteborgs historia från grundandet 1621 till vår moderna tid. Där har stadens historia grovt delats in i fyra perioder, Göteborg som: fästningsstad, handelsstad, industristad och tjänstestad.

Nedan följer ett utdrag ur de tre första perioderna som är av intresse för vår musikals tillblivelse. Göteborg som tjänstestad uteblir i detta avsnitt då det är en del av en nutida historieepok och är därför inte relevant för Musikalen om Frigga. Den nyfikne finner lätt information om även denna period i boken om Göteborgs historia av Andersson m.fl.

2. Fästningsstad (1600-tal)

Många svenska städer som grundades på 1600-talet var planerade uppifrån. De uppkom inte organiskt ur exempelvis marknadsplatser utan befästes militärt för att klara av yttre anfall från fiender.

Gustav II Adolf var stormakten Sveriges kung mellan år 1611 och 1632. Det är han som står staty på Gustav Adolfs torg mitt i centrala Göteborg och pekar med ena fingret ner mot marken. Han lär med den gesten enligt myten ha sagt: ”Här skall staden ligga”.

Två historiska processer var framför allt viktiga för Göteborgs tillblivelse: 1) den internationella handelns expansion och 2) den tidigmoderna statens uppkomst. Till bilden av en stark stat hör ett ökat intresse för krigföring och Sverige deltog i flera väpnade konflikter under stormaktstiden. Man beslutade att bygga en garnison som skulle stå emot anfall från väster där Danmark utgjorde det största hotet. Sverige satsade på militär upprustning och expansionspolitik för att bli mäktiga och i kölvattnet av detta grundades Göteborg som en ren garnisonsstad.

När staden skulle byggas och konstrueras föll valet av byggherrar på nederländarna. Nederländerna var en hungrig sjöfararnation med koloniala ambitioner som hade siktet inställt på trä, timmer och järn för sina expansiva syften. Få andra kunde möta dessa exportbehov bättre än resursrika Sverige som hade gott om järnmalm och skog. Dessa naturtillgångar blev viktiga handelsvaror när Sverige inledde sin sjöfararhandel. Nederländerna hade dessutom vid denna tid en militär seger i bagaget i och med frihetskriget mot Spanien där man lyckades försvara nederländska städer med breda vallgravar och stora jordvallar. Sverige sneglade förtjust åt nederländarnas militärmakt som i utbyte mot varor och privilegier hjälpte till att skapa staden Göteborg.

Göteborg fick sina stadsprivilegier år 1621, vilket är anledningen till att man ser detta år som grundandet för staden. Det fanns dock sedan tidigare ett samhälle vid namn Nya Lödöse (dagens Gamlestaden) vid Göta Älvs mynning, så området var inte helt obebott fram till 1621. Göteborg hade även en annan föregångare, Älvsborgs stad, som låg vid gamla Älvsborgs fästning. Men när staden vi känner som Göteborg växte, så var det alltså med nederländska stadsplanerare vid arkitektpennan som ritade kanaler, befästningar och vallgrav.

Ett problem var att marken som Göteborg låg på bestod av lera. Den var alldeles för porös för svenska byggnadsherrar att förstå sig på, varpå nederländarna kom med fiffiga lösningar. Man pålade marken på djupet för att få till en stabilitet att bygga hus på. Trähus var vanligast på den tiden. Dels för att man behärskade materialet och dels för att trä var billigare än sten. Nederländarna hjälpte även till att konstruera fästningen runt Göteborg som försvar. Den tog många år att bygga och stod som starkast runt år 1700.

Det finns många målningar bevarade som illustrerar det tidiga Fästningsgöteborg. De båda skansarna Kronan och Lejonet var utrustade med kanoner för att beskjuta överraskande anfallare. Dessa båda byggnader står kvar än idag. Andra detaljer som utmärker staden under de tidiga åren är de väldiga portarna som skulle skydda staden från angrepp via landvägen. Portarna var tre till antalet, en låg vid Kungsportsplatsen, en vid Kungsgatan och en vid Drottningtorget (Kungsporten, Karlsporten och Drottningporten). Dessa portar revs under 1800-talets första hälft. Området för vallgraven, såsom det ser ut idag, med sina kanaler och kantiga konturer är också en rest från denna tid.

Runt år 1650 hade Göteborg cirka 3 000 invånare. Halva befolkningen var inte borgare, och kvinnor hade inte politiska rättigheter. Undantaget var änkor som blev myndiga.

Bakgrunden till Göteborgs tillblivelse var alltså farhågan att Sverige skulle bli attackerat västerifrån. Men bilden av att Göteborg ofta anfölls är en överdrift. Man blev inte förvånad över danskarnas invasioner och Sverige erövrade senare Bohuslän och Halland från Danmark vilket gjorde Göteborgs läge mindre utsatt. Göteborg blev en militärt mindre utsatt stad än vad upphovsmännen hade tänkt sig när de grundade den. Danskarna hann aldrig bränna ner staden, vilket däremot göteborgarna själva råkade göra vid olika tillfällen. Oftast på grund av mänskligt slarv än som följd av en konflikt.

3. Handelsstad (1700-tal)

Göteborg växte snabbt i slutet av 1600-talet med kraftigt ökad exporttakt. 1700-talet blev en expansions- och konsolideringsperiod där fartyg utgick från Göteborg med framför allt trä, järn och sill som exportvaror. Nu tillkom palatsliknande hus i stadsmiljön där välbärgade personer slog sig ner i de centrala delarna. Många bränder härjade staden under 1700-talet som gång på gång tvingade befolkningen att bygga upp sin stad. Först under 1800-talet blev Göteborg den stenstad som vi känner idag.

Ostindiska kompaniet hette företaget som skulle föra Sverige ut i världen och världen in till Sverige. Det svenska företaget grundades år 1731 och deras lokaler står fortfarande kvar på Norra Hamngatan. Huset byggdes 1750 och används idag av Göteborgs stadsmuseum. Ostindiska kompaniet förde via sina seglatser in kolonialvaror i Sverige och drog in landet i den konsumtionsrevolution som inleddes i Västeuropa under 1600-talet. I och med handeln och den ekonomiska globaliseringsprocess som pågick, ökade mängden och variationen av varor som konsumerades av växande delar av befolkningen. Trots att det främst var eliten som njöt av kaffe, te, choklad, kakor, bakverk, citrusfrukter, portvin och arrak etc., så började fler människor nu komma i kontakt med dessa varor när de importerades, och i många fall smugglades in till Sverige.

Regeln var att alla varor hade importförbud från offentligt håll då man ville skydda den svenska produktionen. I enlighet med merkantilismens principer ville man begränsa lyxkonsumtionen som ansågs fördärvlig. Göteborgs stad hade ett otroligt reglerat system med ett mindre lyckat angiverisystem där man skulle tala om ifall man misstänkte att någon smugglade in varor illegalt i staden. Ett axplock av förbjudna saker från denna tid var: termometer, glasögon, kompass, klockor, timglas, leksaker, musikinstrument, metspön, tapeter, mango, syltad ingefära, alla hattar, alla handskar utom vita, mängder av textila material. Dessa förbud fanns kvar fram till mitten av 1800-talet.

Andra varor som fördes in i landet via Göteborg under 1700-talet från exempelvis Kina var porslin, råsilke, siden, rotting, lackarbete, ris, punsch etc. Svenska Ostindiska kompaniet, vars skepp ofta kom med de här varorna, genomförde 132 resor mellan åren 1732 och 1804. Resorna tog runt 18 månader vardera.

Företaget och i längden göteborgskonsumenterna gynnade och drog nytta av kolonialismen och slavhandeln genom sina köp. Handelskolonier och så småningom utveckling av slavbaserade plantageekonomier ledde till lägre priser på kolonialvaror i Europa, vilket i sin tur ökade konsumtionen. Sverige erhöll den karibiska ön Saint-Barthélemy från Frankrike år 1784, vilken fungerade som koloni och handelsstation för slavar. Fransmännen fick lagra varor i Göteborg vilket gjorde att Sverige fick ön som ”tack”. På ön fanns cirka 400 slavar.

Den svenska militära stormakten föll under 1700-talet och samhället såg en ökad koncentration av handel och sjöfart. En central person vid den här tiden var kaparen Lars ”Lasse i Gatan” Gathenhielm. Han var en legal sjörövare som kapade utländska handelsfartyg åt den svenska kronan under ledning av Karl XII. Hans hus står kvar idag vid Stigbergstorget i Göteborg.

De mänskliga levnadsförhållandena i Göteborg under 1700-talet beskrivs inte som trevliga för gemene man. År 1750 bodde drygt 10 400 människor i Göteborg och trots att en del levde i gränslös lyx i innerstan levde den stora massan fattigt. År 1787 på Gustav III:s tid fanns det beskrivet hur kvinnorna tvättade kläder i kanalerna samtidigt som folk slängde avfall i samma kanaler. Det smutsiga vattnet spred sjukdomar och förmoderna städer var överhuvudtaget väldigt osunda platser. Trångboddheten ledde till högre dödlighet i städerna än på landsbygden då sjukdomar spred sig lättare där. Just år 1787 invigdes en vattenledning från Kallebäcks källa in till staden vilket ledde till en viss förbättring.

4. Industristad (1800-tal)

År 1800 bodde cirka 12 500 personer i Göteborg. Redan innan den förindustriella tiden och även därefter har Göteborg alltid varit en invandrarstad. Nederländare byggde staden, fransmän fick lagra varor i staden och tyskar och britter har haft en nära relation till Sverige och Göteborg genom historien. Marstrand hade en speciell status som frihamn, vilket innebar att den var öppen för alla nationaliteter och religioner. Där fanns tullfrihet, näringsfrihet och religionsfrihet vilket lockade många judiska familjer att via Marstrand slå sig ner i Göteborg. Sveriges relation till judar har som på många andra ställen inte varit oproblematisk. Från medeltiden har judar på olika sätt trakasserats och i omgångar förföljts i Europa. Under 1700- och 1800-talen hade Sverige särskilda regler för var judar fick bo, vilka de fick gifta sig med, hur de skulle leva och hur de fick sysselsätta sig. Så sent som år 1863 tillät man för första gången så kallade ”blandäktenskap” då mosaiska trosbekännare fick ingå äktenskap med kristna.

Göteborg kännetecknas av en kulturell uppryckning under 1800-talet då en betydande kulturstad växte fram med mycket privata donationspengar, inte sällan från judiska affärsidkare och näringsmän.

Göteborgs industrier växte på allvar fram under 1800-talet och grunden lades under urbaniseringen när människor i hög utsträckning flyttade från landsbygden till städerna. Under tidigt 1800-tal etablerades de första fabrikerna i utkanten av Göteborg och den produktion som kännetecknade det tidiga Industrigöteborg var livsmedel, socker, tobak, bryggerier, raffinaderier och textilindustrin. Men mycket av Göteborgs industriella framgångar kom tack vare dess omland. Det var från trakterna runtomkring, i norr, öster och söder man hämtade både råvaror och arbetskraft. I Alingsås, Dalsland och Värmland avverkades skog och virket togs om hand av de många bruk som fanns i trakterna vilket transporterades till Göteborg för byggnation och/eller export. Järn togs från Bergslagen, sten och fisk från Bohuslän, spannmål från Västergötland etc.

Under perioden 1850-1950 försågs staden med säsongsarbetande snickare, inte sällan från Ale härad. De var kända för sina goda kunskaper och kom att bygga framför allt trähus i Göteborg. Precis som säsongsarbetare förekommer idag var det även en vanlig företeelse i industrialiseringens Göteborg. Innan tiden med fasta anställningar och trygghet på arbetsmarknaden fanns en hög rörlighet i Göteborg arbetsliv.

Fattigdomen i Göteborg var enormt utbredd med segregation, låga löner, trångboddhet, smutsiga miljöer, matbrist och en ohämmad alkoholkonsumtion som följd. Då stadens rika levde i överdådig lyx, främst vid hamnkanalerna innanför vallgraven, så förlades de fattiga i områdena Haga, Majorna, Masthugget, Stampen, Otterhällorna och Kvarnberget. "Under det rika Göteborg fanns en ocean av elände", skrev landshövdingen Per Nyström (1978).

Göteborg var först i landet med en allmän fattigvård som inrättades 1799 efter beslut i dåvarande stadsfullmäktige, som vid tiden hette Allmänna rådstugan. En tidig åtgärd mot fattigdomen i Göteborg var att sätta fattiga i arbete mot en liten ersättning. Som så mycket annat i Göteborg på den tiden var delar av fattigvården finansierad av donationer och många förmögna göteborgare hjälpte till att bygga upp fattigvårdssystemet.

Under 1800-talets första decennier sysselsatte Göteborgs fattigvård mellan 400-1 000 personer med antingen hemarbete eller arbetsinrättning. Seklet inleddes med en idé om att förse fattiga med arbete och att de skulle bidra till den gemensamma samhällsutvecklingen. I slutet av seklet blev mentaliteten det motsatta där de fattiga skulle låsas in och hållas borta från samhället. Vissa av dessa fattighus eller arbetsinrättningar hade det ökända smeknamnet "Bracka". Vid sekelskiftet 1900 uppgick antalet fattiga människor i Göteborg som tillbringade sina liv på anstalt till cirka 3 000.

Ett annat viktigt skeende i Göteborgs historia i takt med att staden höll på att industrialiseras var den allt växande emigrationen. En fjärdedel av Sveriges befolkning lämnade landet från mitten av 1800-talet fram till ett par årtionden in på 1900-talet och många reste ut via Göteborgs hamn.

En vanlig missuppfattning är att flertalet emigranter lämnade enbart på grund av svält och fattigdom i det eftersatta utvecklingslandet Sverige. Visserligen drabbades landet hårt av missväxter under 1860-talet som ledde till att många fick kämpa för sin överlevnad. Men för att en hel världsdel kunde lämna ifrån sig så många människor som Europa gjorde, så var de områdena tvungna att ha moderniserats. Man behövde ha fått till stånd en utveckling i landet och i jordbruket, så att allt färre kunde försörja allt fler. Man var tvungen att ha en infrastruktur och kunskapsnivå så att folk fysiskt och psykiskt kunde ta sig utomlands. Människor emigrerade för att det var möjligt. Inte för att de hade det dåligt, utan för att de ville få det bättre. En viktig ingrediens var även att utvandrare som for till USA erbjöds gratis mark om de bosatte sig i det glesbefolkade amerikanska inlandet (inte sällan på ursprungsbefolkningens bekostnad).

I takt med industrialismens framväxt och en koncentration av arbetare på en och samma plats, inne i staden, inleddes så sakteligen organiserade rörelser med krav på bättre villkor. Arbetarrörelsen växte i slutet av 1800-talet, både i Sverige som stort samt i Göteborg som vid tiden dominerades av liberala tankar och makthavare.

Innan de politiska partiernas födelse, kanaliserades åsikter via den tryckta pressen. Tidningarna, med sina olika politiska hemvister, fyllde det vakuum som fanns där redaktörer genom sina sålda lösnummer kunde föra opinion och göra politik till var mans angelägenhet.

Tidigt var det liberal press som dominerade Göteborg. Konservativa krafter (inte sällan ekonomiskt uppbackade av regeringen) försökte sig på tidningar som skulle verka som motvikt, vilket också följdes av socialistiska och socialdemokratiska tidningar framåt slutet av 1800-talet. Ett urval av de tidningar som fanns var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (1832) som var liberal, Göteborgs-Posten (1858) som också var liberal och finns kvar än idag, Folkets Röst (1887) som var socialdemokratiskt samt Göteborgs Aftonblad (1888) som var konservativ och antisemitisk. I den sistnämnda fick alla möjliga minoriteter (kvinnor, judar och arbetare) stå i skottgluggen för skribenternas vassa pennor.

Staden växte enormt mycket i slutet av 1800-talet. Industrierna krävde mer arbetskraft och bostadsbyggandet ökade i ett rasande tempo. Göteborg fördubblade sin befolkning då man nådde 100 000 invånare kring år 1890 och 20 år senare hade man fördubblat den ytterligare till 200 000. Den ökande befolkningen och det intensiva bostadsbyggandet gav upphov till nya stadsdelar och staden utökade sitt territorium.

Industrin fick ett kraftigt uppsving på 1890-talet och 1910-talet med nya kraftkällor såsom dieselmotorer. Elektriciteten medförde mindre buller och utsläpp. Det byggdes nya och större anläggningar och man gick från verkstäder till stora fabriker. Varven växte fram och på 1910-talet blev verkstadsindustrin den ekonomiskt dominanta. Det var vid denna tid som företag vi känner idag började etablera sig. SKF blev världsledande på kullager med fabriker i Gamlestaden och likaså Volvos fabriker på Hisingen.

Antalet fabriksarbetare år 1900 uppgick till 9 598 stycken, varav 41 procent var kvinnor. 1910 var antalet fabriksarbetare 13 682 stycken, varav 35 procent kvinnor. Urbaniseringen som inletts flera decennier tidigare hade främst fått kvinnor att flytta in till städerna vilket gjorde att Göteborg dominerades av kvinnor runt sekelskiftet som också blev en naturlig arbetskraft i fabrikerna, trots att de tjänade långt under sina manliga kollegor. Många arbetande kvinnor var även unga och ogifta och en typisk industriarbetare i Göteborg i början av 1900-talet hade varit en 20-årig tjej.

5. Epilog

Ur denna historia om Göteborgs framväxt ska världen tillslut bereda plats för ett antal kvinnor som kring sekelskiftet beslutade att organisera sig. De hade tröttnat på den manliga dominansen i det offentliga och privata livet samt att mannen, från så länge man har vetat, haft makten över kvinnor. Kvinnan betraktades som det andra könet med begränsade rättigheter, hon var oförmögen att inneha höga ämbeten, saknade politisk rösträtt och stod under direkt förmyndarskap av sin man inom äktenskapet. Listan av orättvisor kan göras lång.

Frigga Carlberg och hennes medsystrar tröttnade på det rådande tillståndet, de organiserade sig tillsammans, fast beslutna att ändra maktordningen mellan kvinnor och män och skriva ny historia.