Isabelle Hjortfors


KOSTYMÖR

Isabelle Hjortfors är konstnär och är utbildad vid Kunsthøgskolen i Oslo. Hon är kostymör i Musikalen om Frigga och fascineras över det myller av kvinnligt kodade attribut som fanns i sekelskifteskläder. Isabelle månar om återvinning och har bland annat sytt hälften av alla musikalkostymer utav gardintyg.


Isabelle Hjortfors. Foto: Josefine Rapp

"En überkvinnlighet tar plats"

Text: Jonathan Borg - 14 mars, 2021

Hur jobbar du med kostymen till föreställningen?

Jag jobbar utifrån de ramar historien redan har gett oss. Bilder och kvarlevor från hur folk såg ut visar att kläder som gjordes mellan år 1890-1910 hade väldigt strama former. Jag jobbar med att få de formerna att existera på de kläder jag syr utan att man klämmer till kroppen för mycket. Det gäller att hitta smarta lösningar för att göra behagliga kläder som skådespelarna kan dansa och spela teater i.

 


Vad kan du säga om kläderna som kvinnorna bar under sekelskiftet?

Till exempel har korsetten fått ett väldigt dåligt rykte. Det sägs att den var hårt snörd och gav stor påverkan på inre organ eller missbildningar på foster för de kvinnor som bar korsett. Men den hårt snörda korsetten var väldigt ovanlig, det var något som societetsdamer mest bar och de rörde inte så mycket på sig under dagarna. Jag testade en korsett en dag och tyckte inte det var skönt, men det finns de som tycker att de är bekväma, så det är olika. Men man får inte glömma bort att korsetten och så kallade ”stays” är föregångare till dagens BH, för det var så man höll upp bysten och gav stöd till ryggen förr.

 


Hur ser du på klädindustrin idag jämfört med dåtiden?

Det är spännande med tiden innan industrialiseringen och hur klädtillverkningen såg ut då. De flesta sydde sina egna plagg och den kunskapen fanns bland folket, att kunna lappa och laga. Tyg var dyrt på den tiden och man hade inte mycket kläder. Hur man tog hand om det skiljer sig mycket från vad man har för relation till kläder idag. Om man glömmer en t-shirt idag när man är ute så kan man enkelt och snabbt skaffa sig en ny genom att köpa i närmaste affär. Förr fanns inte butiker fyllda med en massa varianter på ett och samma plagg. Man gick till en skräddare som fick hjälpa en att sy upp ett plagg och processen från att vilja ha ett plagg i sin hand till att faktiskt ha det gick långsammare. Många kom också med egna önskemål till skräddaren inför produktionen av sina kläder.

Hur är det att jobba med kläder och mode från den här tiden?

Jag märker att vissa tyger och material är kodade för olika klasser. Sekelskiftestiden och dess kläder är fantastiska för det finns hur mycket prål som helst: spets, volanger, sidenband, rosetter med mera. Det bara kryllar av kvinnligt kodade attribut, en slags überkvinnlighet som tar plats. Samtidigt så hade lägre stående klasser ett fokus på funktion eftersom mode var något som förbehållet överklassen. Bondfrun och arbeterskan i de lägre klasserna har sett ganska likadana ut genom alla tider: huckle, kjol och förkläde och gärna då med olika funktioner såsom en schysst liten ficka att ha mynt i till exempel.



Har du fått göra många lösningar för att översätta dåtidens mode för att det ska passa skådespelare på en scen idag?

Absolut, vissa mer än andra. Jag har gjort ett val att bara köpa textilier från second hand. Det är en god idé för det finns redan så mycket tyg. Detta är samtidigt ett ideellt projekt så jag har styrts av tanken att jobba med det som redan finns. Jag har köpt polyester- och gardintyg som jag jobbar med eftersom det är lätta tyger. Hälften av alla tyger jag jobbar med är ursprungligen gardin och jag har tagit tillvara på spets från gamla lakan. Jag fokuserar även på det yttre, det som publiken kommer se där jag kanske inte syr en hel blus utan bara en krage till en skådespelare.



Vad är det roligaste med att göra kostym till musikalen?

Jag vurmar för tematiken i föreställningen. I mitt hjärta är jag feminist och brinner för att nå ett jämställt samhälle. Jag känner en relation till göteborgskvinnorna som vi porträtterar och det var inte så längesen som de levde. Det påminner mig om att allt som jag har tillgång till idag är otroligt främmande för majoriteten av alla människor som har levt innan mig.



Sekelskiftet är en spännande tid för mode. För de kläder och kostymer som gjordes vid den tiden är egentligen det sista som görs innan massproduktion av kläder inleds på 1920-talet. Jag är väldigt förälskad i alla inneboende funktioner som alla plagg hade. Det var noga genomtänkt hur allt skulle hålla så länge som möjligt. Det byggdes in funktioner för plaggen, t.ex. ”vi gör den här sömmen på det här sättet så att det blir lätt att byta ut den, eftersom den slits mest”. Det fanns ett återvinningstänk som jag önskar kommer tillbaka för det var mer fokus på hållbarhet då. Det är helt sanslöst hur billigt det är att köpa kläder idag i relation till vad det borde kosta.



Vilken är den största utmaningen?

Att få kläderna att passa. Alla kroppar är olika och de bär med ett mysterium om hur man ska få någonting att passa. Man kan mäta en kropp men sen kan det vara annorlunda i alla fall när man väl ska prova det. Nu under corona så går det ju inte att träffa alla skådespelare och ta mått, vilket gör det lite svårt. Man får gå tillbaka och göra om en hel del, men det finns en charm i det också.