Tina Glenvik
REGISSÖR
Tina Glenvik är universitetsadjunkt i musikdramatisk gestaltning vid Göteborgs universitet samt sångerska och regissör. Hon regisserar Musikalen om Frigga och brinner för kollektiva processer med mycket samarbete. Tina hämtar mycket inspiration i de mänskliga levnadsödena hos kvinnorna som banade väg för vår svenska demokrati.
"Rörelsen var minimerad till ett årtal"
Text: Jonathan Borg - 31 januari, 2021
Vad fick dig att tacka ja till att bli regissör?
– Det mest spännande var att det var ett nyskrivet verk om rösträttsrörelsen skapat av en ny generation scenkonstnärer, säger Tina. Sen gillar jag också att det är fyra fria teatergrupper som samarbetar. För mig var det också viktigt att det är ett feministiskt perspektiv, eftersom det är en av de frågor mitt hjärta klappar mest för.
Vad är din relation till rösträttsrörelsen?
– Jag har spelat suffragett i ett performance där jag satt fastkedjad och krävde kvinnlig rösträtt. Det var när Göteborgs stadsmuseum firade 150 år 2011 i regi av Gunilla Gårdfeldt. Vi levandegjorde karaktärer ur museets utställningar. Min suffragett klagade över att det knappt fanns något om kvinnorättsrörelsen i de utställningar som lyftes fram under jubileet. Att göra politiska aktioner och ägna sig åt civil olydnad för att slåss för vad de tyckte var rätt, inser jag nu att jag också har gjort långt tillbaka i tiden. När jag var fem år så gjorde jag ett politiskt sabotage. Det skulle byggas en väg i en skog där jag lekte, då tog jag lantmäteriets mätpinnar, bröt sönder dem och flyttade på dem och skrev en skylt med texten: ”Rör inte min väg!”. Vägen byggdes ju ändå. Jag berättade inte det för nån utan det var helt och hållet gerillaverksamhet, skrattar Tina. Jag har inte tänkt på att kolla om vägen går snett…
– För mig är rösträttsrörelsen främst en berättelse om de strävsamma kämparna. Inte så mycket bomber och explosioner som kanske förknippas mest med de brittiska suffragetterna, utan det som Frigga gjorde. Hon matade på, år ut och år in. Det måste ha varit så oerhört tröstlöst. Så många motgångar och ändå inte knäckas och ge upp utan kämpa på. Det imponeras jag av, när folk orkar hålla i sin kamp. Modet. Uthålligheten. Det är jag tacksam för.
– Att lyfta den kvinnliga rösträttskampen är så viktigt för den var helt osynliggjord, i alla fall i mina läroböcker. Där stod ingenting om kampen och kvinnorna bakom, utan hela rörelsen var minimerad till ett årtal: ”Kvinnlig rösträtt 1921” och det var allt. Nu på senare tid upplever jag att det har skrivits mer om kampen i olika medier, vilket jag tycker är bra, men det finns fler historier att synliggöra.
Vad tycker du är mest intressant med tidsepoken för rösträttsrörelsen?
– Runt förra sekelskiftet så sker ju en brytpunkt. Vi industrialiseras, folk ”vaknar”, ser varandra, samlas i städer. Från att ha varit ett utspritt folk, blir vi fler personer på samma plats i städerna. Jag är faktiskt ganska ointresserad av historia generellt, men jag är otroligt intresserad av historiska personer. Det är människan som intresserar mig, människors levnadsöden och vardag. Vad gjorde till exempel Frigga en onsdag i oktober?
– Jag vill att karaktärerna i musikalen inte bara ska vara placerade i en historisk kontext, utan att skådespelarna ska hitta de mänskliga relationerna mellan karaktärerna och hur de och deras relationer utvecklas under alla de år föreställningen utspelar sig. Vad är det för händelser som gör att karaktärerna utvecklas åt ett eller annat håll? Eftersom de flesta karaktärerna har funnits på riktigt så finns det ju någonstans ett facit.
Varför är det intressant att porträttera människors levnadsöden?
– Där är ju själva livet. Jag tänker på alla fotografier som togs förr i ateljéer där folk klädde upp sig och alla skulle titta allvarligt och stå uppsträckta mot kameran. Det är ju uppställt och tillrättalagt eftersom det var ohyfsat att le på bild. De bilderna är så svåra att relatera till för mig. Tänk då om vi istället hade haft vardagsbilder att se tillbaka på? Där människor fångats i en rörelse, ett pågående. Då hade vi kanske kunnat relatera till den tiden mer än vad vi gör idag. Känna samhörighet.
Vad vill du undersöka i arbetet med musikalen?
– Jag tycker om det kollektiva arbetssättet och vill bjuda in till det. När min idé läggs ihop med andras idéer och när vi utvecklar en föreställning tillsammans blir det mer lustfyllt och givande. Vår grupp är ett starkt och ödmjukt kollektiv med smarta och snygga idéer. Ensemblemedlemmarna är scenkonstnärer med en vilja att uttrycka sig och skapa, göra något levande. Det hade varit en skam att inte ta till vara på det i min regiprocess.
Vad är det roligaste med musikalen?
– Jag får ju rysningar varje gång vi repar. Eftersom den kamp som Frigga och hennes medkämpar utförde är så stark. Det här är en så otroligt stark berättelse och det är så viktigt att berätta den. Särskilt i denna tid när demokratier svajar runt om i världen, så kanske även här? Att regissera Frigga är ett lustfyllt arbete med en tydlig mening. Det är även väldigt roligt att samarbeta med kompetenta och trevliga människor. Det är ett otroligt välsmort maskineri det här mastodontprojektet. Ett starkt kollektiv.
Varför ska folk komma och se Musikalen om Frigga?
– För att lära känna en av de viktigaste personerna i Sveriges historia: Frigga Carlberg.
